;när den stjärnklara himlen försvinner bakom molnen och månen är det ända som lyser upp asfalten och när hans skugga formar sig efter mitt ansikte, så förstår jag att det inte finns tid för oss, och världen kommer aldrig förstå. (för vi visste ju inte att världen var ett monster och att himlen var så vackert glittrande, vi föll bara ner här, fastnade.) ett tag sitter vi ändå kvar där, det kanske var ett långt tag, jag kommer inte ihåg. För det spelar ingen roll längre, tårarna är inte långt ifrån undergång och världen har inte tiden vi behöver. Och jag behöver hans händer runt min midja. /janina